Här tar Gabriel och Helena en paus mellan danserna, och blev förevigade av Richard Bergh som råkade gå förbi.
Melodi: Jungfru Gunnela och riddar Pärleman
Text: Mikael
Sång: Mikael med Åsa Grogarn Sol
Jag tror att min text blir roligare om man först har läst originaltexten (länk ovan), som är klart läsvärd i sig själv.
Min egen text börjar mitt i handlingen så det behövs en resumé:
Detta har hänt: Stolts Helena och riddar Gabriel blir bekanta på en stor spelmansstämma med dans på många logar. De trivs med att dansa med varandra, men efter ett tag blir det uppenbart för båda att det bara är Gabriel som börjar bli förälskad. Så Helena tycker att de bara skall spontandansa då och då när de råkar stöta på varandra i vimlet. Gabriel vill inte verka för efterhängsen så han försöker låtsas vara lika sval som Helena, men samtidigt har han svårt att hålla sina fingrar och förhoppningar i styr.
Notera att omkvädet till de tre sista verserna är annorlunda än till de tre första. Omkvädessångarna vet att allt som Gabriel säger i vers 1 till 3 bara är bluff.
- ”Hör ni, stolts Helena,
vad jag eder säga må:
Jag är förvisst en gentleman,
fast ej det eder tyckes så.”
– Så vita äro de lögnerna på logen. - ”Om jag håller om er hårt
beror det blott på trängseln här,
och om jag smekte eder nacke
var det av en händelse.”
– Så vita äro de lögnerna på logen. - ”Vi träffas när vi råkas kan,
som slump och öde styr dig.
Och om vi då gå om varann,
tro inte att jag bryr mig.”
– Så vita äro de lögnerna på logen. - Men när det led åt aftonen,
var skumt i varje vrå,
då lyste riddar Gabriel
så snart åt sängen gå.
– Naiva äro de drömmarna på logen. - ”Ser ni, riddar Gabriel,
hur månen där upprann.
Då bjuder jag godnatt: farväl!”,
hon sade och försvann.
– Naiva äro de drömmarna på logen. - Det var riddar Gabriel,
stod kvar med sitt rostiga spjut.
Tilländalupen var hans kväll,
han visste var dörren var ut.
– Naiva äro de drömmarna på logen.
Mikaels visstuga 